Sider

lørdag 6. juni 2015

Nr. 1142: Livets ord Pastor Roberth Ekh er som en tro kopi til Lot, Abrahams brorsønn som også gikk sin egen vei og fant ikke ut dette med å leve med Gud!

Nr. 1142:

Livets ord Pastor Roberth Ekh er som en tro kopi til Lot, Abrahams brorsønn som også gikk sin egen vei og fant ikke ut dette med å leve med Gud!

Livets Ord Pastor Roberth Ekh var utro og skilte seg fra kona for ei ny dame.
Kunne dette skjedd andre steder eller er dette fruktene av trosbevegelsen?

Jeg er overbevist at trosbevegelsen er ikke det ideelle stedet for en person vom vil tjene Gud. Men allikvel, vi har et personlig ansvar. Men hvor mye blir vi påvirket av andre? Eller vi påvirker andre?
Bilde av Ulf Ekman som tross alt har deler av skyld i dette fatale nederlaget som vi ser i Robert Ekh sitt liv. Tenk deg det, Ekh lever i Thailand med ny kone. Ekman har konvertert til den katolske kirke. Babels forvirringen på Livets ord er egentlig verre og mer omfattende en noen kunne ha forestilt og drømt om.


Hva er sannheten om den tarvelige Robert Ekh?

Sannheten er at dette som skjedde var egentlig ingen overraskelse. Mannen hadde et dårligst mulig utgangspunkt med å tilhøre en slik ekstrem og ubibelsk menighet som Livets Ord. Samt selv sliter med indre spenninger og dragelser som han nok aldri ville kunne overvunnet i et slikt felleskap.

Han skriver som han ble «frelst» på nytt da han traff sin «nye» kone eller partner.

Måten han også har ordlagt seg i ettertid, har vært veldige stygge, uheldig og uhellig overfor sin tidligere kone og deres felles syv barn. Faktisk, bedre å ha tid stilt hvis han mener det han skriver at han var i et veldig mørke og så traff han henne og fikk se «lyset!»

Brevet fra Ekh

«Det här brevet går till pastorer, skolledning, vänner och andra som har arbetat nära mig under åren på Livets Ord och som jag värderar mycket högt. Jag har säkert glömt någon men kanske kommer på dem så småningom.

Det har nu gått drygt en månad sedan jag lämnade Sverige. Jag förstår att många blev chockade och bestörta över vad de fick höra om mig. Jag kan inte kommunicera med alla jag känner eller alla som av olika motiv skulle vilja veta mer om vad som hänt.

Men jag tänker naturligtvis annorlunda om er. Ni är de bästa människor man kan tänka sig, och gemenskapen och arbetet med er var en tillflykt för mig under en mycket pressad och absurd tid i mitt liv.

Jag vet inte vad ni har hört mer än den info som församlingen har fått, men ni har under många år, och skolledningen under de senaste åren, varit några av de viktigaste människorna i mitt liv och därför vill jag, nu när jag själv börjar komma i balans, ge er en kortfattat beskrivning från mitt perspektiv.

Hittills har jag bara orkat försöka hålla kontakten med familjen och acklimatisera mig till ett annat liv. Det är ganska mycket annorlunda jämfört med pressen och stressen i Sverige, som knäckte mig.

Det är också för att jag vill be er om förlåtelse. Jag har svikit även er.

De flesta förstår väl kanske att det är en lång process bakom det jag har gjort. Jag har inget intresse eller behov att förmildra det hela. Men jag vill inte bara dra utan att förklara lite kort vad som hänt.

Jag har under lång tid, många år, utvärderat och även omvärderat en hel del av det jag har levt och gjort. För mig är det här flera processer som har pågått inom mig. Det har att göra med arbetet på LO under 30 år med allt vad det innebar, min roll i allt det och självklart mina inre ”demoner”, och hur all det även påverkade min och Åsas relation.

Jag levde under många år i mörker och förtvivlan som jag dolde inom mig samtidigt som jag gjorde det som förväntades av mig. Det är märkligt hur man kan fungera på vissa områden trots totalt kaos på andra.

Upplevelsen blev mer och mer att jag aldrig räckte till någonstans, att allt jag gjorde var plikt och något som någon annan ville och tyckte att jag skulle göra, vare sig det handlade om arbete eller något annat. Jag sjönk längre och längre in i depression, mörker och hopplöshet. Jag sov inte, började glömma de mest självklara basala saker, hade ingen motivation för någonting över huvud taget.

Till slut, för snart 3 år sedan, kom jag till en punkt där jag absolut inte ville leva längre. Och, utan att gå in på detaljer, när jag var på resa och hade i detalj bestämt hur jag skulle göra det, så hände något som ingen kunde förutse.

Jag sökte ingen och inget. Jag ville bara få slut på allt. Jag sjönk mot botten i ett svart hav av förtvivlan och intighet men någon som jag inte ens visste om innan dess började dra mig uppåt. Jag kan inte säga annat än att hon bokstavligen räddade mitt liv, och har hållit mig vid liv sedan dess. Vi har träffats många gånger sedan dess och haft daglig kontakt på olika sätt. Det som för mig började som ren överlevnad har stegvis vuxit till en relation jag inte vill leva utan.

Jag befinner mig nu i en helt annan del av världen där det mesta är annorlunda jämfört med Sverige. Börjar landa och anpassa mig till ett helt annat sätt att leva, långt från det jag ofta har upplevt som den svenska intellektualiserade, politiserade förnumstigheten som vet bäst om allt och alla.

Jag är naturligtvis oerhört bedrövad över att svika först och främst min familj och att göra dem illa, men jag kunde inte fortsätta ljuga. Jag hade verkligen gett upp och ville bara försvinna.

Jag skyller det inte på någon annan, mina val är mina, min skuld är bara min. Jag bara försöker förklara vad som hänt, från min horisont. Det handlar mer om min oförmåga att handskas med verkligheten än något annat.

Att jag blev psykiskt knäckt över lång tid på LO är självklart en konsekvens av mina val. Mina val och besluts min skuld, det kan jag aldrig fly ifrån. Och om jag någon gång skulle glömma det så finns det människor som har fått till uppgift att påminna mig om det.

Jag var dessutom själv delaktig i att bygga en kultur som jag idag inte kan omfamna.

Samtidigt kommer inte någon människa från ingenstans när fel saker händer och görs. Allt har ett sammanhang, saker hänger ihop, det ena påverkar det andra. Utan att ta bort ansvar så är det ändå verklighet. Ingen är en opåverkad ö i havet där bara jag själv bestämmer allt som händer. Därför kan jag bara önska att ingen annan ska gå igenom samma sak som jag.

Ni är de bästa tänkbara, både i församlingen och skolan, och jag önskar er bara det bästa, både personligt och i det arbete ni gör. Bevara den fria tanken, vägra gå in under tvång, låt ingen annans önskan eller vilja eller syn eller uppenbarelse bestämma över dig. Be den som försöker göra det ta ansvar för sitt eget liv istället, vänd dig om och gå vidare.

Som jag sa så vet jag att jag har svikit även er och gjort er bedrövade. Det gör även mig bedrövad. Förlåt!!!

Fortfarande omtöcknad men levande, Robert ».
(sitat slutt).

Sluttkommentar:
Vi leser dette brevet som Ekh har skrevet, og det andre vi vet om ham. Det er som Lot opp av dage. Vi kunne omtrent hatt blåkopi om hva som står om Lot, og Roberth Ekh.

Du kan ta deg tid selv å lese i bibelen, ikke minst i 1 Mosebok 19.

Her fra noe bibelundervisning av Kåre Hindenes

Abraham og Lot

En av dem som hadde fulgt Abraham på hans reise til Kanaans land, var nevøen Lot. Etter at Lot mistet sin egen far blir det onkelen Abraham som tar seg av ham, og som flere ganger er med og redder hans liv fra den største fare. I det følgende skal vi se spesielt på forholdet mellom Abraham og brorsønnen Lot.

Vi leser i 1. Mos.13 om at både Abraham og Lot hadde fått seg mye småfe og storfe, hver sin store buskap, og at det ble trette mellom gjeterne deres. I det som nå skjedde ser vi Abrahams storsinn overfor Lot. Han innser at det beste for dem begge er at de skiller lag og finner hver sine beiteområder. Men han lar Lot få velge først. "Går du mot venstre, så går jeg mot høyre. Eller om du går til høyre, så går jeg til venstre"(1. Mos.13,9)

Og Lot så den grøderike Jordan-sletten der det var mye vann, og valgte det beste området. Han bosatte seg i byen Sodoma, og om denne byen leser vi : "Men mennene i Sodoma var meget onde og syndet grovt mot Herren"(1.Mos.13,13). Det er gripende å lese om Abrahams generøsitet mot sin nevø, eller sin "bror" som han kaller ham. Selv fikk han ikke et like grøderikt land som Lot, men han fikk noe som var så mye mer verdt: Guds velsignelse! Hør bare hva Gud sier til ham etter at han har skilt lag med Lot: "Løft nå blikket og se fra det stedet du er, nordover, sørøver, østover og vestover. For hele det landet du ser, gir Jeg deg og din ætt til evig tid. Og Jeg skal gjøre din ætt lik støvet på jorden"(1. Mos.13,14-16). Jeg tror vi har mye å lære av Abrahams rause holdning. Kanskje vi da hadde unngått mange "tretter" mellom kristne brødre, og istedet fått oppleve så mye mer av Guds velsignelse.

I 1. Mos.14 leser vi om en krig som får katastrofale følger for Sodoma, byen hvor Lot bodde. Byen blir plyndret, og Lot er blant de som blir bortført. Da Abraham får høre om hva som har skjedd, og at hans brorsønn er tatt til fange, viser han stor besluttsomhet. Han væpner sine 318 veltrente tjenere. Abrahams vesle hær jaget fiendehæren på flukt, og reddet Lot og de andre fangene. Det får presten Melkisedek til å erkjenne at det er Den Høyeste Gud som har gitt Abraham seier, og Abraham selv får vitne om sin store Gud for Sodomas konge.

Historien i dette kapitlet viser oss ikke bare Abraham som en mektig kriger og strateg, men også som en mann med stor integritet. For selv om han blir tilbudt store verdier av kongen i Sodoma, ja hele krigsbyttet, så vil han ikke ha noe av alt dette. Kongen i Sodoma skulle ikke kunne rose seg av at han hadde gjort Abraham rik. Abraham ville at Gud skulle få all ære!

I 1. Mos.18 åpenbarer Gud for sin venn Abraham at Han har tenkt å utslette byene Sodoma og Gomorra, på grunn av deres store synd. Abraham går i forbønn for byene, og ber om at Herren ikke må utslette den rettferdige sammen med den ugudelige. Til sist lover Herren at Han vil spare byene om han finner så mange som ti rettferdige der. Det gjorde Han ikke, og byene gikk under. Men Lot og hans familie ble reddet ut før ødeleggelsen kom. Vi kan lære mye av Abraham om hva det vil si å være en forbeder, og om å være utholdende i bønnen. Han fikk også svar på sin bønn da Lot ble berget, noe som sies med disse ordene i 1. Mos.19,29: "Gud husket på Abraham".

Lot var en troende, og i 2. Pet.2,7 kalles han "den rettferdige Lot", som "ble plaget under de ugudeliges tøylesløse oppførsel". Men det virker ikke som om Lot hadde noen innflytelse på de ugudelige rundt seg. Ikke en gang hans egne svigersønner trodde på ham, da han ville redde dem fra ødeleggelsen. Vi leser: "Men for svigersønnene virket det som om han spøkte" (1. Mos.19,14). Når vi leser om hvordan Lot ble berget ut fra Sodoma, minner det oss om et ord i NT som taler om de som blir frelst "gjennom ild" (1. Kor.3,15), mens deres verk brenner opp. Hvordan er det med oss? Er vi som Abraham eller Lot? Lever vi nær Gud og lar oss lede av Ham, eller lever i et verdslig liv? Er vi åndelige eller kjødelige? Bibelen taler om begge deler. En dag vil det vise seg, når "ilden skal prøve den enkeltes arbeid" (1.Kor.3,13).

Bibeltekster: 1. Mos.13,5-14,24; 1. Mos.18,16-19,29; 2. Pet.2,6-8; 1. Kor.3,11-15


Ingen kommentarer: