Nr. 531: Treenighetslæren om at Gud er Elohim slår sprekker!

Nr. 531:
Treenighetslæren om at Gud er Elohim slår sprekker!

Jesus er også en Engel, bl.a. beskrevet i Guds ord som Herrens Engel. Her er det en svensk broder Leif Liljeström som tar opp dette emne og vi finner bl.a. Jesus og to engler i 1 Mosebok 18 som åpenbarte seg for Abraham som tre engler men den ene ble også benevnt som Herren, dette var Jesus i sin preeksistens.

Hentet fra bibeltemplet

ÄNGLAR OCH ELOHIM

Jag har tidigare skrivit en hel del om ordet Elohim, vilket vi översätter som Gud, och om hur det ordet inte alls, i hebreiskan, bara betecknar Gud, utan också används om änglar, demoner och människoandar. Vilket givetvis dels får svåra komplika­tioner för mycket av hur Bibeln har översatts, men också lär oss att ord inte alls alltid är så självklara som man vill tro. T.ex, som jag ju skrivit en artikel om här, så kan jag utan att blinka, med det bibliska språket säga "JAG ÄR EN GUD", därför att som sagt, Bibeln, i dess oförstörda otolkade gestalt, lär oss att den pånyttfödda människan är en Elohim, därför att vi skall bli såsom änglarna och änglarna är Elohim, Guds Söner. Till den konklusionen kan man komma från flera olika håll. Till detta vill jag bara nu foga, att jag råkade över ännu ett bibelsammanhang som visar detta, och det finns i Hebr. 2 och Ps. 8. I Hebr. säger författaren om Jesus att "en liten tid gjorde du honom ringare än änglarna". Och uttrycket är ett citat ifrån Psalm 8:5, där det står: "Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen." (Ps. 8:5) I engelskan står det: "For thou hast made him a little lower than the angels." Men i hebreiskan står det så här, ordagrannt transkriberat: "and you are making lack him little from Elohim" Så här finner vi dels att när hebreerbrevets författare för över citatet till sin tid, så bibehåller han, ledd av den Helige Ande, tolkningen att Elohim här skall förstås änglarna, trots att det alltså i hebreiskan stod gudarna. Således likhetstecken mellan Elohim och änglar. Ordet Elohim som också, oftast, används för Gud i ental i GT. Så om kugghjulen i din hjärna inte börjat snurra redan, för fullt, så låt mig hjälpa till. ETTA INNEBÄR att en granskning av alla andra bibelställen där ordet Elohim används, är nödvändig. För det finns andra ställen där det också bör eller kan heta änglar/gudar, hellre än Gud i ental. Som t.ex i 1 Mos. 1:26. Dvs att vi är Guds avbild utesluter inte att det är Gud i hans änglagestalt som avses, dvs då Gud Sonens änglagestalt, som vi skapades till en avbild utav. För att klargöra: Det är Gud Sonen, i hans änglagestalt, som där säger till de andra änglarna, Guds Söner, hans tjänare och medskapare [i bemärkelsen hantverkare]: Låt OSS göra människor till VÅR avbild. Det handlar därmed inte om treenigheten, treenigheten kan hävdas och försvaras på andra sätt, och tror du inte apostlarna hade använt detta om det skulle tydits så? Utan det handlar om vad vi är en avbild av, och om vad det säger oss om originalet, dvs om änglarna. För om du inte misstycker, så skulle väl en avbild av den osynlige Guden, han som lever i ett ljus dit ingen människa kan komma, bli något liknande? Men nu blev vi inte det, utan vi fick gestalt, och planetarisk ändamålsenlighet, med armar och ben och näsor och så vidare, och vem i gudomen är det som har den gestalten? Fadern? Anden? Nej, Sonen, men Sonen i hans skapelsegestalt, den som änglarna, i sin tur, före oss, var en avbild av och varför de kallades Guds Söner. Ett annat sådant ställe är Ps 68:15, som jag upptäckte och skrev några artiklar om, och även fick indirekt medhåll från en amerikansk judisk professor i semitiska språk av (han knyckte idén efter en emailkontakt och tog med den i en hans kommande bok, utan att nämna källan [boken kunde förhandsläsas ett tag]) - där orden om Basans berg får mycket mer logik om man tolkar ett Guds berg, som ett gudarnas berg. Men det finns fler sådana ställen, och när vi nu har detta prominenta sammanhang, detta mellan Hebr. 2 och Ps 8 att basera det hela på, blir det så mycket starkare, och rentav omöjligt att säga emot därför att ju NT sätter ett KLART likhetstecken mellan Elohim och änglar, du har ju just läst det - så låt oss då fortsätta, och låta också de andra bibelställena klarna, för att se om det finns fler fördunklade passager (och gör det det, dvs finns fördunklade passager, så kan man lätt räkna ut att det gör så med ett syfte, och att vi just där kan finna väldigt viktiga saker, som t.ex med gudarnas berg, som ju öppnar en helt ny autostrada in i bibelförståelsen när det gäller efterflodstidens angeliska nedstiganden och hur detta förklarar tonvis av både biblisk och profan historia - som sagt, just sådana fördunklingar tyder ju på att där finns viktiga sanningar, annars skulle det inte varit värt mödan att fördunkla dem, så att säga. Och du vet vem jag syftar på.) En implikation av detta man kan fundera på, är att uttrycket "Guds Söner" alltså skulle kunna översättas "gudarnas söner". Dvs det skulle kunna vara så att de som steg ned, där i 1 Mos. 6, inte var en förstagenerations änglar, utan söner till änglar, måhända en tidigare hybridart. Men, eftersom både Enoks bok och Septuagintan kallar dem änglar, så skall väl den tanken kanske överges. Eller? Såvida vi inte går till vad ordet ängel, malak, betyder, det betyder ju bara sändebud, eller något liknande. Så sett ur den synvinkeln motsäger inte varken Enok eller Septuagintan den tanken. Och vad skulle den i så fall medföra? Jo, den skulle visa oss att det också bland änglarna finns generationer, och slå ännu en spik i kistan på den religiösa traditionen om änglar som könlösa, formlösa medvetanden som bara flyter omkring i "andevärlden". Men, vi har också Andens vittnesbörd och jag upplever att Anden vittnar mot den tanken, och det spelar heller ingen roll för argumentet emot substanslösheten eftersom även en första generations änglar, med fortplantningsförmåga, slår spikar i dess kista. Så det skall jag inte hävda, men ville ändå visa på hur orden kan ha olika tolkningar, och hur vi måste ta hänsyn till flera olika instanser, innan vi kommer till en slutsats. Vi har alltså dels hur NT tolkar GT, dels hur Enoks bok gör det, och hur Septuaginta gör det. Och därutöver den Helige Andes vittnesbörd. Utan Andens vittnesbörd i det här fallet hade denna tanke alltså kunnat leda fel, vilket visar att "Sola Scriptura" kan vara en mycket farlig princip. "Enbart Skriften" kan inte leda oss rätt, vi har också fått en skriftens uttolkare, den Helige Ande, som är överordnad våra tankar och vad vi tror är skriften. Skriften är således vad den Helige Ande uppenbarar för oss, från Skriften. Något annat är bara våra uppfattningar om skriften, vad vi med vårt begränsade förnuft tror är skrift. Utan Andens bekräftelse, som vi alltid måste söka och invänta, innan vi gör oss en uppfattning, står vi oss slätt och bör bara förhålla oss stilla och inte springa iväg och tolka saker efter eget förnuft, eller i åtföljande av invanda traditioner och tankebanor, tankebyggnader och hugskott. Så att bara sätta sig ned och "studera" Bibeln är inget som leder någonstans. Om inte Bibelns författare är närvarande, med dig och i dig, blir läsningen utan frukt. Den kan möjligen magasinera skriftord i dig, som Anden senare, om/när du låter honom leda och ta över, kan ta utav, men det är plan B. Plan A är att också magasinerandet skall ske i och med och av Anden, så att allt hamnar där det skall och du får plats över för det som är vad Gud vill verka just i dig. Jag har inga flera "Elohim"-ställen i huvudet just nu, men skall återkomma om/när jag hittat flera, om de är intressanta och verkar behöva, måhända, omtolkas. Så se detta som en introduktion i ämnet.

JAG ÄR EN GUD

Om jag säger så här: Jag är en gud, så blir du chockerad och beredd att kalla på inkvisitionsdomstolen i modern form. Men det beror bara på att vårt ord gud fått en annan innebörd, än vad det hade från början. Människan är ingen gud, tänker vi, för Gud är i himlen och han är unik och ingen kan nå upp till hans nivå. Nej, det är rätt, men då syftar du på den högste Guden. Lägg märke till uttrycket: den högste guden. Om det finns en högste gud, så finns det också lägre gudar. Och om vi går tillbaka i tiden till när de här begreppen hade en annan innebörd, så finner vi att både i vårt språk och i det bibliska språket, hebreiskan, så delar flera varelser på begreppet gud. Så du kan lägga ned facklan du tänkte antända bålet med, i alla fall om du vill läsa Bibeln så som Bibeln skrevs en gång. Att den högste guden är unik och bara finns i ett "exemplar" så att säga, är som sagt riktigt. Men eftersom han också har andra gudar under sig - inte jämte, för då blir det fel - så får vi inse att ordet gud inte avser en enda unik varelse, utan ett kollektiv av varelser. Vill vi ge ett namn åt den högste guden, så skulle det kunna vara skaparen, men det visar sig vara svårt att hitta ett ord som verkligen inrymmer hans unika ställning och tillvaro. Han har ett egennamn, Jahve, som han själv gav Mose att förkunna. Gud är således inte hans namn, även om det kommit att bli det i senare tid, då monoteismen fått sådant genomslag, att tanken på andra gudar bleknat. Men med det har också en hel del insikter gått förlorade. Det är aldrig bra att avvika ifrån det bibliska språket, och den bibliska verkligheten. Säger Bibeln att det finns flera gudar, och att fler än den högste kan ha den beteckningen, då finns det värdefull sanning och insikt i detta. Det hebreiska ordet för gud betyder egentligen bara makt, eller mäktig, stark. Så då förstår du att det knappast kan ha varit en unik beteckning för skaparen från början. Det finns många som kan kallas mäktiga och starka, och i Bibeln kallas både änglar och människor (men inte alla människor) för elohim. Och bara det faktum att ordet är i plural visar ju dess betydelse. Vad betyder egentligen det svenska ordet gud? Etymologiskt kommer det ifrån det urgermanska ordet guthan, som är släkt med got, dvs folknamnet på götarna. Det tros ha innebörden (ut)gjuta och skulle då beteckna man, jämför med norska gutt. Ordet finns också i Göta älv, och älven utgjuter ju vatten. Hur har det då kommit att användas om Gud i himlen? Där tros det ha använts vid utgjutning av dryckoffer till avgudar(?) och sedan överförts på något sätt. Språkvetarna är inte riktigt säkra på ordets innebörd. Ett liknande ord användes också om präster, godar. En präst = en gode. * Oden, som räknades som den högste i asatron, kallades också Gaut. Vägarna till vårt moderna ord kan ha varit många som synes. När de första biblarna översattes till de nordiska språken (och dit räknas även gammalengelskan), så hade en förskjutning av innebörden redan skett. För att späda på förvirringen ändå mer så använde romarna ordet deus för gud, besläktat med det grekiska theos. Detta ords innebörd är ljus. Jag är ingen expert på ordets innebörd i de olika språken, och som sagt, detta ordet tycks ha en speciell historia för sig som säkert skulle vara intressant att utforska, och även troligen nödvändig med tanke på det jag redan nämnt ovan, men det får vara tills vidare. Kan vi spåra någon som försökt, och även lyckats ganska väl, med att så förvirring angående begreppet? Eller har detta med språkförbistringen att göra? Och för övrigt, vilkas språk var det som skulle förbistras? Inte den Högste gudens barn, väl? Men vi har drabbats av det också, fast vi kunde ha undsluppit det om vi varit vakna över saken. Inser du nu hur löjligt det skulle låta om någon sagt Jag tror på gud innan ordet fick sin nuvarande mening? Tror du på gud? Vilken gud då, skulle de frågat? Jamen det finns bara en gud, skulle en modern europe eller amerikan säga. Nej, det finns många, skulle de forntida svara, och de skulle få rätt av en hebré om han tillfrågades. De skulle få rätt av Mose och Abraham. Och av Jesus. Det är egentligen väldigt märkligt hur mycket felöversättningar det finns i Bibeln. Och det är ju inte så att det inte har eller har haft någon betydelse. Det har STOR betydelse att vartenda ord och prick i Bibeln blir rätt översatt. Och då gäller det att gräva djupt, i de lager av religiösa traditioner som ligger över folks förståelse av ord och meningar. Så när moderna människor läser Bibeln och där ser ordet gud, så uppfattar de det i betydelsen den unika skaparguden. Men så möter de ordet även i andra sammanhang, där det används om andra varelser, och blir då tvungna att skruva på dessa bibelord, så att de skall passa med den ingrodda uppfattningen, i stället för att låta skriften själv förklara ordets innebörd och så få göra oss visa, eller visare. Nu kan man invända, att Bibeln ju själv använder ordet gud som en unik beteckning på skaparen, både i GT och NT. Ja, det är sant, men den gör det ändå i vetskapen att det också fanns andra som kallades gud. Det är ungefär som när vi använder ordet bibel. Bibel betyder bok. När vi säger Bibeln menar vi inte att det bara finns en enda bok, utan att Bibeln är böckernas bok, den enastående, unika bok, som står över alla andra böcker (undantaget Enoks bok, men det är en annan artikel, och där känner jag röklukten igen). Bibelförfattarna menade inte att det bara fanns en enda existerande varelse som gick under beteckningen gud, det är uppenbart bara du tänker på hur Jesus citerar psalm 82, där en grupp lägre gudar tilltalas av den högste. Glöm bort ordet gud som egennamn för skaparen. Det är inte vad det betyder. Utan snarare betyder det gudarnas gud, eller gud med stort G, som man brukar säga. Skaparens egennamn är som sagt Jahve, eller iaf är det namnet han gav Mose. När en hebreisktalande läser Bibeln och kommer till ordet Elohim, så ser han alltså ordet mäktiga eller något liknande. Bara sammanhanget i texten avgör vilken av de mäktiga som avses. Ungefär som när vi talar om kungen eller presidenten. Det kan avse den högste jordiska makthavaren i landet vi bor i, men det kan också avse en lägre person. I USA kan snart sagt varenda människa bli president, eftersom det bara betyder ordförande. Så småningom kanske ordet upphör att användas om andra än bara den högste. Här kan någon säga: Jag såg kungen idag! Vilken då kung? Tvättkungen! Inte förrän kontexten blir klar förstår vi vem som avses, och så är det också med ordet gud i Bibeln. Försök hitta ett ord som verkligen betecknar den högste guden på ett unikt sätt, så skall du se hur svårt det är. Det är som om han omger sig med mystik, och ouppnåelighet, bara där. Det går liksom inte att ge honom något namn, han glider ifrån oss, blir osynlig - som han ju också är. Så han fick komma till oss i stället, han fick sänka sig till vår nivå, han fick bli en av oss, för att vi skulle kunna börja förstå vem och vad han är. Nu har vi ett namn, ett namn som är unikt, och det är JESUS. Jag tycker det är intressant att det är så svårt att hitta ett adekvat namn för skaparen. Som om han är Herre även över vår språkförmåga och inte låter oss ge honom något namn. Försöker vi blir det fel. Han reserverar det åt sig själv, och det kommer inte bara som ett ord utan som en uppenbarelse. Kanske låter han oss en gång få veta hans verkliga namn, på ett sätt så att det inte råder någon tvekan om vem som avses. Skaparen är det närmsta jag kan komma, men det känns inte som om det räcker till riktigt ändå. Vi kan hitta namn på skapade varelser, som hund och katt, och den förmågan har vi ju, men vilken "art" skall vi säga att Skaparen tillhör? Han är ingen art, nej, men vad är han då? Han är den som inte har någon början. Som aldrig blivit till. För att han alltid varit till, och även var till före all tid. Evighetsvarelse räcker inte till som begrepp, för alla människor och änglar är evighetsvarelser. Men vi har en gång kommit till. Att kalla honom den Evige räcker inte. Jag är också evig. Den högste räcker inte heller, det identifierar honom men det gör honom inte unik. Han skulle kunna vara den högste av samma slag som de övriga. Inte ens hans eget namn som han presenterade sig med räcker egentligen till, och jag skriver det med viss tvekan. Den som är, betyder det, men det är vi ju allihop. Vi är. Men vi är inte som honom. Det finns ju ord som den allsmäktige, den allvetande, den allgode, osv. Allmakt kan bara en enda ha. Det är ett fint, och vackert ord. På hebreiska heter det Shaddai, med El framför, El Shaddai alltså. Så presenterade han sig för Abraham vid ett besök. Ordet används också enastående, utan El framför. Men det visar sig att det hebreiska ordet har en mera oklar betydelse än allsmäktig, det betyder snarare bara mäktig, som El och Elohim. Där gled han undan igen. Vi får inse att det är bara genom Jesus vi kan nå honom och se honom. Han är inte sådan att han kan fångas i ett begrepp, artbestämmas av människan, sättas i ett fack. Men han har kommit till oss. __ Till sist: Men den där kungen som sade att han var en gud då, och som blev dömd för högmod för det - gör inte jag samma sak nu? Nej, kolla sammanhanget, Hes. 28. För det första är det lite tveksamt om han menar gud som i den högste eller bara som i en av gudarna. Profeten (och profetians Ande) underkänner honom som en av gudarna på gudaberget, tycks det. Detta var i så fall en kung som inte var släkt med de verkliga gudarna, dvs de nedstigna änglarna. Men denne kung i Tyrus tycks ha varit en som ville ta sig deras ställning, ville göra sig lik gudarna, vilket då får sin parallell i den andre som ville göra sig lik gud den högste. För till gudarna i psalm 82, dem på Hermon vågar jag nu säga, sade den högste ni är gudar, och de var det, men till denne säger han du är ingen gud. Så där är en skillnad. Man skall alltså inte säga sig vara något man inte är. Men om oss som är Guds barn säger skriften att vi får kalla oss det. Gör vi det inte förnekar vi det ju. Guds barn, ja. Det är väl inte samma sak som gud. Jo, det är ju det. Vi är födda av Gud, av den högste Elohim. Det gör oss till lika mycket Elohim, som änglarna. Vi tillhör, och kommer att göra det fullt ut i evigheten, gudakollegiet, eller gudarådet, där den högste residerar. Den högsta makten, med de andra makterna. Men en ofrälst människa kan inte säga så om sig själv. Bara de som en gång har blivit födda av Fadern kan säga det, antingen någon gång i begynnelsen i himlarna, eller så här på denna jorden, i kontakten med frälsningsverket, i Jesus. Lägg märke till att det är först i NT som vi får kallas Guds söner. GT-folket var inte födda på nytt genom den oförvanskade säden. I GT kunde bara änglar kallas Guds söner i dess biologiska betydelse, för det är den betydelsen som avses med begreppet, det handlar inte om adoption som vissa försöker bortförklara det med. Då förlorar hela frälsningen sin mening, och vi blir inte mer än anhängare till en religion. Låt ingen lura dig med den lögnen. Vår ande är FÖDD av Fadern, inte skapad, som den var från början, vid vår tillkomst som barn. I Jesus är vi FÖDDA, genom en gudomlig förökelseprocess. Vi är BARN, inte undersåtar, och vi har SÖNERS RÄTT. Så där har du det. Du tillhör, om du är frälst och bevarad, den gudomliga ätten, den Högstes ätt, och därför står det att HELA SKAPELSEN trängtar och trånar efter vår uppenbarelse, för när vi träder fram, när vi får träda fram, då kommer hela skapelsen att få liv, och del i vårt liv, med Jesus. Därför kan vi bekänna: Vi är gudar, vi är gudavarelser, och vår rätta väg är hög och underbar, som Dan Andersson diktade. Jag tror han hade ungefär samma insikt som den jag skrivit om ovan, även om den kanske låg mer i hans undermedvetna, eller i outtalade tankar, omöjliga på den tiden att framföra, i klara ordalag. Läs Tiggaren från Luossa, den verkar vara besläktad, den är som en poetisk parallell till det jag skrivit här.

Vi är Gudavarelser

En konstnärs föreställning om den förhärligade/angeliska människan. Måhända inte allt för långt ifrån Skriftens sanning. et är många som reagerat på förkunnelsen (inom trosrörelsen¹) "Vi är Gudar". Det är förståeligt, med tanke på hurdana vi människor är, nu, i denna fallna värld och fallna kropp. Men betänk dock vad Skriften säger om oss: "Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen." (Ps. 8:6) "Vi är av hans släkt." (Apg. 17:28) "Ni är gudar." (Joh. 10:24) "Till Guds avbild skapade han henne." (1 Mos. 1:27) Frågan är hur vi definierar ordet "Gud". Gud, som i Gud allsmäktig? Tja, till och med det kunde vi applicera på oss själva, i viss mån, i och med att Jesus, sedan han dött och blivit upprest i sin mänskliga kropp, tilldelades all makt i himmel och på jord, dvs han återtog sin gudomliga makt, men inte i egenskap av Gud utan i egenskap av segrande människoson. Och vi är hans kropp. Vi är som människor i honom delaktiga av hans gudomliga natur, och äger således, tillsammans med honom, all denna makt, i himmel och på jord. Inte som ensamma individer, men som lemmar i hans kropp, som är församlingen. Denna församling är alltså något så oerhört, stort, och unikt, att vi troligen aldrig kommer att kunna fatta det, här på jorden. Änglarna längtar att skåda in i det, för också de skall tillsammans med oss, ingå i detta stora verk, där Kristus är huvudet över allt. DE OVAN NÄMNDA SANNINGARNA ur Guds ord har måhända någon gång förkunnats på ett sätt som kunnat missförstås, men i sig själva visar dessa ord att vi, som frälsta människor, återupprättade och införsatta i det himmelska, tillsammans med Kristus på hans tron (Uppenbarelseboken utlovar det), mycket väl kan sägas vara, och än mer, skall bli, gudar. Det var troligen det Johannes anade när han skrev att vi nu är Guds barn, men vad vi skall bli, det veta vi icke ännu. Gudaväsen, och Guds söner, det är skapelser gjorda till likhet med Gud. Och om vi är skapta till likhet med Gud, vad gör det oss till? Gudar. Nej givetvis inte till gudar av samma slag som Gud Fader allmäktig, eller Gud Son eller Guds Ande. Men dock, likhet, avbild, släkt, av hans kropp, gudomlig natur - vem förutom Gud själv kan sedan se skillnad? Och vad, säger vad, är detta stora universum skapat för, om inte för oss? Oss, och för änglarna. För vi är ju hans avbilder, vi är satta att råda över skapelsen, och skapelsen är lite mer än bara denna jorden. Och jag vägrar, av goda skäl funna i skriften, att tro att vi i härligheten bara kommer att vara här på den förnyade jorden, eller på en ny förnyad jord. De som vill vara det får säkert det, men jag vill ut och upptäcka universum. Och det kan ju vara en himmelsk kallelse det också, som Gud lägger i vissa hjärtan, medan andra känner för att odla fikon eller vad de nu drömmer om. "Var ort som eder fot beträder har jag givit eder..." (Jos. 1:3) ATT MÄNNISKANS KALLELSE är att bli en gudavarelse är dessutom ganska uppenbart redan i den fallna människans önskan och ansträngningar att erövra rymden. Om människan i sitt fallna tillstånd fick fortsätta att forska och sträva, skulle hon förr eller senare, trots sin fallenhet, mycket troligt kunna erövra rymden. Gud förbjude att det får ske, men hon skulle antagligen klara det, enbart med de gåvor hon nu äger. Men skapelsens syfte är givetvis högre än så. Kanhända skall rymdforskning fortsätta, måhända på ett helt annat sätt, men ändå, under tusenårsriket? Hur som helst, den uppkallade skaran kommer helt säkert att få tillgång till och tillåtelse till större utflykter än bara runt denna jord. Det vore ju väldigt märkligt annars. Dessutom, och det borde ju göra slut på all diskussion om den saken, säger Jesus att han går bort för att bereda oss rum. Om han alltså är borta härifrån för att bereda rum åt oss, då måste ju de rummen vara någon annanstans än här på jorden. Ergo, i himlen. "Åt oss" betyder också att det är en plats för människor, dvs det är ett planetariskt liv, för vi är planetariska varelser, annars hade vi inte haft armar och ben och sådant. Men vi är inte confined till bara den här världen. Jesus gick bort, dit, till det himmelska paradiset, för att bereda annat rum. Och så säger Uppenbarelseboken att det finns några som skall bo i himlen. Vilka är det? Bo, i himlen? Himlabor. Tidigare i uppenbarelsen har en skara ryckts upp, bort från jorden, Kristi kropp tolkar jag barnet vara som föddes av kvinnan Israel, hon med kransen av stjärnor på huvudet. Så nu är vi i de himmelska rummen, och i Faderns många boningar, och bor där, medan världen får vara med sina vilddjur, som de valt att umgås med, och kalla på. Och vilddjuret och draken hädar dem som bor i himlen. Varför? För att de kom undan hans vrede. De var inte bestämda till att drabbas av vare sig Guds eller vilddjurets vrede, de var bestämda till frälsning. "...och en liten gosse skall valla dem." (Jes. 11:6) ATT MÄNNISKAN ÄR EN GUDAVARELSE kan vi också förstå genom att sätta in oss i djurens situation. För dem är vi gudavarelser. Hundar avgudar människor, t.ex. Kunde de tillbe så skulle de göra det. Men de är medvetna om det i sitt inre, liksom andra intelligenta djur. De underordnar sig villigt, de känner att vi är högre än dem, inte bara högre i intelligens, för i så fall skulle lägre djur underordna sig högre djur på det sättet, men det gör de inte. Människan äger förmåga att dominera djuren med sin ande. De kommer in under vårt kraftfält, och är vi kloka och vänliga mot dem dessutom, så gör de allt för oss, till och med offrar sina liv. Vi är dessutom givna högre ålder än de flesta djur. Medan djur föds yngre än oss, dör de äldre än oss. De hinner med att leva hela sina liv, från barndom till ålderdom, medan vi bara lever några decennier. För dem tycks vi nästan ha evigt liv. Jämfört med en katt blir människan nästan tusen år.

Relaterte linker: http://bibeltemplet.net/bibletemple/ http://the-heavenly-blog.janchristensen.net/ http://blog.janchristensen.net/ http://janchristensen.net/